Inkoppling av generator
Generatorerna hade länge stått i skuggan av allt arbete med dieselmotorn. Men nu hade det blivit dags att försöka väcka liv i en av dem. Generatorerna är till sin konstruktion beroende av att en elektrisk ström skapar ett magnetfält. Den strömmen kommer normalt från generatorn själv, men på grund av deras långa tid av overksamhet blev det nödvändigt att ta den utifrån.
Två sammankopplade generatorerEfter allt arbete med dieselmotorn fortsatte restaureringsprojektet med en av generatorerna. Till varje motor finns två parallellkopplade generatorer som producerade likspänning. Under tiden som arbetet koncentrerats till motorn hade generatorerna varit frånkopplade genom att de kol som leder bort den inducerade spänningen från rotorerna inte legat på. Generatorerna själva krävde inte någon genomgripande restaurering, frånsett en rejäl rengöring och putsning. När kolen hade lagts på den ena generatorn och dieselmotorn kördes igång producerade den blygsamma 1,7 Volt. Alltså långt ifrån de önskade 110 Volt.
Labbuppkopplingen med motståndenI en generator uppstår elektrisk spänning när ledare roterar i ett magnetfält. I kraftstationens generatorer kommer magnetfältet från sex stycken elektromagneter. Dessa fungerar som spolar där strömmen genom fältlindningen runt en järnkärna gör denna magnetisk. Det behövs alltså en ström för att åstadkomma det magnetfält som generatorn är beroende av. I vanliga fall är det en del av den ström som generatorn själv producerar som går igenom fältlindningarna och skapar magnetfältet. Elektromagneterna behåller en del av sin magnetism även efter att strömmen slagits av, så kallad remanens. Det var denna kvarstående magnetism som gjorde att generatorn i alla fall producerade 1,7 Volt efter att inte ha använts på ungefär 50 år. För att väcka nytt liv i apparaten krävdes dock först att elektromagneterna laddades upp utifrån med ett spänningsaggregat.
Voltmetern på kontrollpanelen fungerar ocksåSpänningsaggregatet kopplades in till fältlindningarna i serie med några motstånd för att kunna begränsa det resulterande magnetfältets styrka. Ursprungligen hade detta kontrollerats av en så kallad shunt, som är en slags styrkrets i form av ett spänningsdelarkopplat justerbart motstånd borta på kontrollpanelen. Men den delen av utrustningen hade sedan länge rostat sönder. De lösa motstånden, på sammanlagt 14 ohm, fick alltså simulera denna shunt. När en del av motstånden kopplades ur så hamnade en större del av spänningen över fältlindningarna. De skulle då skapa ett större magnetfält som i sin tur skulle ge upphov till högre utspänning. Detta visade sig fungera och spänningen steg först till ca 5 Volt och sedan till ca 50 Volt när olika motstånd kopplades bort.
För att kunna justera resistansen på en finare nivå kopplades även ett par skjutmotstånd in. Steg för steg kunde spänningen ökas tills den blev ungefär 80 Volt. Vid det här laget kunde generatorn magnetisera sig själv och det gick därmed att köra utan det externa spänningsaggregatet. Genom att fortsätta experimentera med motstånden ska det nog även gå att komma upp i 110 Volt. Men redan att kunna få ut en spänning ur generatorn på ett kontrollerat sätt är en stor framgång. Nu kan anläggningen på Oscar-Fredriksborgs fästning verkligen betraktas som en riktig kraftstation igen, med både en fungerande dieselmotor och en fungerande generator.
